Effekt på kroppen av E202

E202 är kaliumsaltet av sorbinsyra. Denna organiska syra ingår i saft av bergaska, och isolerades först av August Hoffmann 1859, för övrigt gavs den till heders namnet på släktet Rowan-Sorbus. Den första syntetiska sorbinsyran syntetiserades 1900 av Oscar Döbner. Salter av denna syra erhålles genom dess interaktion med alkalier. De erhållna föreningarna kallas sorbater. Sorbater av kalium, kalcium och natrium, liksom syra självt, används som konserveringsmedel i livsmedels-, kosmetiska och farmakologiska industrier, eftersom Dessa substanser kan undertrycka tillväxten av mögel- och jästsvampar, liksom vissa bakterier.


Var finns e202?

Detta är ett mycket vanligt konserveringsmedel. Det används vid framställning av livsmedelsprodukter som:

Kaliumsorbat används också i kosmetika för beredning av schampon, lotioner, krämer. Ofta används kaliumsorbat i kombination med andra konserveringsmedel, så att dessa långt ifrån ofarliga ämnen kan sättas till produkter i mindre kvantiteter.

Är E202 skadlig eller inte?

Som ett kosttillskott E202 som används sedan mitten av förra seklet, men det finns fortfarande ingen övertygande information om dess negativa effekter på människokroppen. Under hela användningsperioden för E202 var de enda manifestationerna av skador som orsakades av detta tillskott allergiska reaktioner, vilket ibland inträffade när det användes.

Det är dock ett antagande att användningen av några konserveringsmedel kan vara farlig. När allt kommer omkring, deras bakteriostatiska (tillåter inte att bakterier multipliceras) och antifungala egenskaper är baserade på det faktum att konserveringsmedel bryter mot metaboliska processer, hämmar syntesen av proteiner och förstör cellmembranen hos dessa protozoa mikroorganismer. Människokroppen är mer komplicerad, men ämnen som liknar E202 kan ha en negativ inverkan på den. Därför är frågan om huruvida E202 är skadligt fortfarande öppen.

Baserat på dessa överväganden är mängden kaliumsorbat i livsmedel strängt begränsad till ett antal internationella avtal och dokument. I genomsnitt bör dess innehåll i livsmedel inte överstiga 0,2 g till 1,5 g per kg färdig produkt.